Förutom den typiska undervisningen av de troende, administrering av ritualer och skapande av utrymmen för dialog mellan kristna (och icke-kristna), Kyrkan Den katolska kyrkan upprätthåller många troslagar. Teologiska frågor med anknytning till vetenskapen i sig har varit en integrerad del av Vatikanens verksamhet genom åren. Den påvliga ofelbarheten uppstod här som ett resultat av vad som hade varit resultatet av praktiska prestationer under årens lopp och fortsätter än i dag.
Spis treści
Den ofelbara påven
Denna dogm infördes vid det första Vatikankonciliet 1870, men accepterades inte slutgiltigt förrän 1881. Varför den elvaåriga skillnaden? Som man kan gissa var det inte alla präster i kyrkans högsta positioner som omedelbart ville ta ställning till ett så otvetydigt dokument som dogmen om påvens ofelbarhet.
De första effekterna av dessa tvister blev uppenbara 1871, då Johann Döllinger, en teolog från München, som förespråkade biskopssynodala idéer i motsats till kyrkans ultramontana idéer på den tiden, exkommunicerades. Han förkastade inte bara den påvliga ofelbarheten, utan också Marias då fastställda obefläckadhet. Resultatet blev att en ny lära skapades - gammalkatolicismen.
Än i dag kan man höra ekon av problemen kring titeldogmen, och det sista av de uppmärksammade fallen med titeldogmen hade plats i form av präst Hans Küng, som inledde diskussionen om ofelbarhet. Påven Johannes Paulus II själv avlägsnade honom från teologiprofessuren.
När påvens undervisning är ofelbar?
Det är värt att förtydliga att dogmen om den påvliga ofelbarheten inte gäller alla påvens handlingar och åsikter, utan endast ett ganska begränsat antal frågor som rör själva kyrkan. För att vara mer exakt fortfarande Det handlar mer om tro och moral, men inte längre om vardagliga frågor.
Även om denna dogm är konstant, tar den inte så ofta en levande form. Intressant nog är det mycket svårt att hitta konkreta studier i ämnet bland teologiska inventeringar och dokumentationer. Vilket är då det sista av de viktigaste och mest betydelsefulla påvliga uttalandena som bär märket av ofelbarhet? Detta är orden i en av påvens encyklika, där den polske påven fördömde abort och alla åtgärder som är kopplade till den på ett strikt och otvetydigt sätt. De kyrkliga kretsarna hänvisar fortfarande till dessa ord från 1995 och åberopar påvens ofelbarhet. Det är också omöjligt att bortse från den politiska bakgrunden, särskilt inom ramen för den påvliga verksamheten vid denna tid (1800-talet). Myndigheterna i Andra riket fruktade till exempel Vatikanens inflytande av absolut makt, som kunde nå Tyskland genom många kyrkliga strukturer. Som tiden har visat har dogmen om den påvliga ofelbarheten inte fått så långtgående konsekvenser och har än i dag inte så omfattande kopplingar till politiken som vissa präster och makthavare befarade.