Biografiska uppgifter
Han föddes 26 października 1897 roku w Sinope nad Morzem Czarnym i był synem Eleftheriosa i Catherine Vaportzis. Jego wujem był metropolita Kirillos Mumtzis z Mytilene. Po ukończeniu studiów w ojczyźnie zapisał się do Szkoły Teologicznej w Halki, którą ukończył po rocznej przerwie spowodowanej I wojną światową w 1919 roku pracą „The Election of the Patriarchs of Constantinople in the Byzantine Era”. Został wyświęcony na diakona 16 maja 1918 r., a na starszego w Nowy Rok 1928, otrzymując jednocześnie tytuł archimandryty.

Överstepräst
Han valdes till metropolit i Philadelphia den 8 februari 1930 och till metropolit i Chalcedon den 28 juni 1932.

Efter patriark Photios II:s död 1935 var Maximos den föredragne efterträdaren, men efter de turkiska myndigheternas ingripande blev hans namn ströks från listan över kandidater. Under andra världskriget arresterades han två gånger av de turkiska myndigheterna, och den andra gången (20 januari 1943) deporterades han till Preussen för flera månader.

På grund av patriark Benjamins höga ålder ersatte Maximos honom i många administrativa uppgifter och var en permanent medlem av patriarkalsynoden.

Patriark
I februari 1946 dog han Patriark Benjamin. Dagen efter hans begravning, den 20 februari, valdes Maximin till ekumenisk patriark av patriarkaliska synoden. Det är värt att notera att den turkiska regeringen intog en neutral hållning och inte skapade några hinder för hans val, vilket den hade gjort. plats tidigare tid. Det verkade dessutom som om klimatet mellan de turkiska myndigheterna och patriarkatet hade förändrats. Ett tecken på att situationen förbättrades vid den tiden var när Turkiets dåvarande president Ismet Inonu besökte Teologiska skolan i Halki, där han mottogs varmt av den dåvarande rektorn, metropoliten Chrysostomos av Neocaesarea, och studenterna.

Redan under de första månaderna av sitt patriarkat lyckades Maximos med en brand turkiska pressen på grund av hans kontakter med den rysk-ortodoxa kyrkan, vilka tolkades som ett indirekt stöd till Sovjetunionen. Amerikanska och brittiska diplomater verkar ha haft liknande misstankar. Det verkar som om han inte fullt ut förstod hur relationerna förändrats efter kriget, och hans omdömeslösa uttalanden gav utrymme för tolkningar som pro-ryska.

Sjukdom
Pod koniec 1946 roku u Patriarchy zaczęły pojawiać się objawy łagodnej melancholii. Po pewnym czasie patriarcha wyraził zamiar rezygnacji, natomiast z kręgów tureckich wyciekły informacje, że w przypadku zdiagnozowania u niego choroby terminalnej należy go omedelbart usunąć i wybrać następcę. Greckie MSZ zostało poinformowane przez greckiego ambasadora Peryklesa Skeferisa o zamiarach patriarchy, a rząd grecki zalecił czekanie.

För att återfå sina krafter beslutade man att flytta patriarken till sin sommarresidens i Halki och sedan, i maj 1947, till Aten. Tillsammans med tre personer ur sitt följe anlände han med tåg från Sikertzi-stationen i Pythio på Evros, varifrån han fördes med motorcykel till Alexandroupolis, där han togs emot av biskoparna i Fthiotida Ambrosios och Attika samt av Megaridos Iakovos, som representerade Kyrkan Grecji. Następnie wraz ze swoją świtą wsiadł na pokład greckiego niszczyciela „Kreta” płynącego do Pireusu, gdzie wypłynął o 13:30 21 maja 1947 roku, wśród szału podnoszenia flagi, syczenia zadokowanych statków, radosnego bicia w dzwony i wiwatów mieszkańców Pireusu zgromadzonych wokół portu. Tam został przyjęty przez Aleksandra Papagosa, arcybiskupa Damascena, gabinet itp. a następnie udał się do Kifissii, gdzie się osiedlił. Leczenie, które nastąpiło, jest scharakteryzowane jako pobieżne i niezorganizowane, i z tego wnioskuje się, że rząd grecki był prawdopodobnie bardziej zainteresowany przekonaniem patriarchy do rezygnacji niż jego wyzdrowieniem.

Trots starka rykten om att han skulle avgå under sin behandling i Aten återvände patriark Maximos till Konstantinopel i augusti samma år utan att besluta att avgå.

Processer
Przedłużająca się choroba Patriarchy i intensywne spekulacje na temat jego następcy stworzyły klimat konfliktu w Fanarze. Rząd grecki, w porozumieniu z rządem USA, kontynuował poszukiwania nowej „silnej osobowości” o wyraźnej orientacji „antyrosyjskiej”, która mogłaby przekształcić patriarchat w „antykomunistyczny bastion”, cechy zgodne również z polityką Turcji. Ostatecznie rząd grecki zdecydował się na kandydaturę Athenagorasa, który z czasem zyskał poparcie zarówno hierarchów, jak i zagranicznych rządów. Ankara i prasa turecka poparła propozycję Athenagorasa, określając go nawet jako „wiernego przyjaciela Turcji”.

När de ovannämnda regeringarnas åtgärder blev kända var dock reaktionerna från patriarkatets metropolitaner starka. I spetsen för de hierarker som reagerade och erkände den externa manipulationen av patriarkatet stod metropoliterna i Derki Joachim, Laodicea Maximos, Neocaesarea Chrysostomos, Pergamon Adamantios, Sardea Maximos och Chaldia Kirillos, som svarade på Atens representanters kommentarer om behovet av att ersätta patriarken på grund av sjukdom genom att försvara patriarkatets oberoende, svaradeatt patriarkatet många gånger under sin långa historia har ställts inför liknande situationer som det har lyckats övervinna på egen hand, så det finns inget behov av att externa faktorer påverkar de interna arrangemangen.

Samtidigt fortsatte trycket från den grekiska regeringen och kretsar i Phanar att kräva att Maximos skulle avgå. Förmodligen för att avvärja anklagelser om russofili vägrade han 1948 att ansluta den tjeckoslovakiska kyrkan till Moskvapatriarkatet, vilket ärkebiskop Savatius av Prag hade begärt.

Uppsägning och död
Den 18 oktober 1948 avgick han slutligen, och efter att de grekiska och turkiska regeringarna hade förordat Athenagoras' val till patriarkatstronen. Det påstås att hans sjukdom var en förevändning för att tvinga fram hans avgång och att den verkliga orsaken var rykten om hans kopplingar till den ryska kyrkan och därmed till Sovjetunionen.

Han behöll titeln president i Efesos, som han fått av det patriarkaliska rådet. År 1971 insjuknade han i akut bronkit och avled i Schweiz på nyårsdagen 1972. Hans kropp fördes till Konstantinopel, där han begravdes med hedersbetygelser på gården till det patriarkaliska klostret Zoodochos Pigi Baluklis.

W liście z 25/5/1962 r. (który później został opublikowany w gazecie „Orthodox Press” (Vol. 191-192, 1 & 15 Aug 1973)) zdetronizowany Maximos V oskarżył Athenagorasa o podstęp, z jakim go obalił, a zwłaszcza o jego ekumeniczne uwertury.